Ni vet när man har skjutit upp nånting ett tag och så blir det bara värre och värre ju mer tid som går? Well... Har inte ens loggat in på min blogg på en halv evighet pga dåligt samvete och tänkt att ingen ändå är kvar MEN LIKVÄL är det några tappra som går in varje dag ÅH <3 Hallå!!! HEJ!!!

Brukar inte vara så mycket för att "börja om" vid nyår, föredrar att göra mål och drömma i slutet av varje sommar istället. Då är man brun, har levt livet, läst massvis med böcker och ändå lite taggad på att återgå till rutiner. Nu på vintern är man bara mörkerdeppad, blekfis, kall och trött, vem orkar göra några, eller ens drömma om, life changes då? Men vet ni? Igår vaknade jag med sån pepp på att göra saker så jag storstädade lägenheten, lagade mat, skrev lite på bok, anmälde mig till kör, letade jobb, tränade, skrev ner skoldagarna i min kalender och jobbade lite. JAG VET, vilken powermänniska va? Och även fast jag inte varit på topp idag har jag ändå haft bra jobbmöte och jobbat på hemifrån, börjat plugga (läste 1½ sida sen kom jag in hit hehe), handlat och lite sånt. Och är fortfarande taggad på att göra saker resten av veckan. SÅ SKÖNT att vara lite taggad på livet och att jobba lite hårt igen! Hoppas att det håller i sig och inte försvinner med nästa våg av pms hehe, kan ju bli så ibland...

 

Mår ju sååå bra med regelbunden träning! Inte värt att bli försoffad och inte orka göra något - vill vara frisk och glad!

 

♥ Meditera mera
Jag vill göra mindfullness minst 1 gång/dag för att kunna hitta lite ro vid stressiga perioder. Andaaas och bara vara.

♥ Läsa och skriva
Älskar ju att läsa böcker och att skriva och har börjat försöka få in rutin att läsa lite innan jag ska sova istället för att scrolla på mobilen. Vill dock också få in att skriva mer också, antingen här (wooh) eller på min hemliga bok :))

Haft en period då jag behövt tagit hand om mig själv och inte gjort saker bara för att men känner att jag har blivit lite för bekväm och låter osäkerhet stå lite för mycket ivägen så nu ska jag börja tacka ja till saker igen! Såklart bara till saker som jag vill göra dock eller som jag tror att jag skulle må bra av men se till att jag gör spelar fotboll, går på konserter, träffar kompisar, äter ute, spontantar en öl osv.

 

Bland det viktigaste - våga vara sårbar! Det är okej att misslyckas, herregud ingen är ju perfekt! Bara coolt med folk som vågar visa det so let's do it!

 

Börja mantra "jag klarar det" när det är jobbigt, typ vid träning eller jobb eller inställning eller vad som helst. Kul att se vilken förändring det blir ju!

 

 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har precis sett Leonardo DiCaprios dokumentär Before the flood och jag känner mig så maktlös, så frustrerad, så arg och ledsen. Jag vill bara ge upp för det känns så kört men det är ju inte det. Inte än. Men blir så sjukt frustrerad av alla som motarbetar, förstår inte hur dom inte kan förstå. Skulle Trump vinna, då känner jag just nu att jag bara vill stänga in mig, sörja världen. Då känns det helt kört. Men okej, jag ska deppa ihop ikväll och komma tillbaka imorgon♥

Ah, pms♥ Tänkte sätta mig ute i solen men istället har jag suttit framför datorn i tre timmar med nackont. Hungrig och tycker synd om mig själv gör jag också och egentligen väntar jag bara ut den här dagen. Borde gått och ätit för länge sen men jag väntar in Carro för jag orkar inte ta tag i mig själv tillräckligt mycket för att gå ut till köket själv. Så nu längtar jag bara tills jag ätit och kan lägga mig ner och kolla på Cougar Town. Hatar dom här dagarna, även fast jag har "tur" som bara har pms några få dagar varje månad till skillnad från vissa. Men imorse till exempel. Då vaknade jag av att jag var så stressad. Över vad liksom? Idag kan jag hitta miljoner anledningar till att jag borde vara stressad, till varför mitt liv föralltid kommer att vara medelmåttigt, till varför allt suger och känns hopplöst just nu. Frågar ni mig om några dagar kommer jag inte riktigt kunna komma ihåg hur jag kände idag. Skitgrej.

Nu är hälften av mina saker nedpackade. De senaste 1½ åren är i lådor på golvet och det gör mig sorgsen. Jag har trivts så bra här och jag är så glad över att ha fått dela lägenhet med en av mina allra bästa kompisar så det blir tungt att vi inte kommer göra det längre. Jag vet att vi såklart kommer att umgås och imorgon kväll när jag är hemma igen kommer det redan att kännas mycket bättre, men. Ikväll får jag vara ledsen. Ikväll får jag sörja att den här tiden är slut. Ikväll får saker kännas tunga.

Med anledning av den senaste veckans händelser har jag inte orkat skriva. Hur börjar man ens? Det är så mycket som måste bli sagt men det allra viktigaste är att inte låta IS lyckas med sitt mål - de ska inte få splittra oss. Vi ska stå enade, starka tillsammans. Mot terrorn men med varandra.

Paris. Behöver jag säga mer, egentligen? Troligtvis inte men jag vill prova att formulera mig, försöka få ner den här magiska veckan. Hur det har varit att bo med två av ens bästa vänner på ungefär 9 kvadratmeter, högst upp på 9:e våningen i en gammal, fin byggnad. Hur vi har kokat kaffe varje morgon, lånat varandras kläder tills vi knappt kan skilja dom åt och pratat om vad vi vill göra under dagen. Hur vi har strosat runt på alla charmiga gator, tittat upp på de fina byggnaderna där de franska balkongerna överöss med blommor och växter. Jag vill beskriva vilket lugn vi har haft, att vi verkligen inte haft några måsten utan bara har gjort det vi känner för och vi alla har känt för samma sak. Jag vill att ni ska se framför er de små stånden som sträcker sig längs med Seine, där gamla vykort och kartor från 20-talet blandas med vackra målningar. Jag vill att ni ska kunna höra alla samtal vi haft, hur vi har öppnat oss, frågat, planerat, velat veta, lyssnat. Men mest av allt vill jag nästan att ni ska uppleva känslorna, våra skratt när vi har varit för trötta, vår frihet, glädje och lyckorus. Känslan att dricka rödvin varje dag, äta ost, uteserveringar, mysa runt matbordet och äta pesto, pasta, fetaost och äpple och känslan av att gå arm i arm med sina finaste vänner och bara le. Men ja. Behöver jag ens säga det?

 

Äntligen har det börjat kännas lite som sommar och jag har spenderat hela dagen ute på balkongen, lyssnandes på sommarprat, druckit smothie och läst ut min bok. Låter ju otroligt bra, eller hur? Otroligt bra var även Johan Rockströms sommarprat. Han pratar om hur det faktiskt står till med jorden, på riktigt, och vad som behövs göras men han lämnar en med en känsla av hopp, inspiration och en jävlar anamma (ja, faktiskt). Det är faktiskt nödvändigt att alla lyssnar på den so please do.

Åh mat. Seriöst. Mat. Suttit och kollat på Ernst i Toscana och mitt sug efter Italien har aldrig varit större. Jag vill åka runt i små byar, provsmaka oster och viner, knackla mig fram på italienska, gå på kullerstensgator och känna solen. Åh typ dreglar vid tanken på all mat jag kommer äta, I can't wait ♥

Ikväll vill jag ut i världen. Jag vill skriva om nya erfarenheter i min bok, gå vilse på dom små kullerstensgatorna i en okänd stad, sitta själv på ett fik, avnjuta en glass i solen, hitta dom mysiga, pittoreska affärerna, få höra om någon annans liv; någon som nästan levt hela sitt. Jag vill ta hand om djur, gå på föreläsningar och lära mig saker, hitta fina bibliotek, se fotbollsmatcher, bada i vattenfall, hoppa från klippor, vandra i djungel. Jag vill bli hembjuden på middag till en främmande familj, lära mig prata italienska, äta god mat, vinka in en taxi, ta fina bilder, känna gräs under mina fötter. Jag vill så mycket och jag hoppas att jag är så lyckligt lottad att jag får tillräckligt med tid att göra allt detta.

 

Seriöst. Sandlådenivån just nu är skrämmande. Jag blir så trött, frustrerad, ledsen och arg att jag inte vet vad jag ska skriva ens. Önskar att vissa människor kom ur sina små bubblor med imaginära hot och upptäckte det riktiga hotet mot mänskligheten. De själva. Jag önskar att de istället var lika vettiga som mig. Faktiskt. Tacka vetja alla som kämpar för mänskliga rättigheter istället för mot dom.

Att tillsammans med 69 000 främmande människor stå och sjunga med i de låtar man drömt om, de låtar man har dansat till, och de man gråtit med. Att se den perfekta junidagen gå över till en varm sommarnatt tillsammans med alla dessa främmande människor. Att i närmare 3 timmar sjunga med i varenda låt, dansa tills fötterna gör ont och skrika tills man blir hes. Att se en överväldigad Håkan Hellström försöka ta in och förstå publikhavet. Att se honom falla ner på knä av tacksamhet. Att se, medan mörkret sänker sig över Ullevi, tusentals och åter tusentals ljus från mobiler lysa upp läktarna medan 69 000 människor sjunger tillsammans . Det. Det är magiskt.

Den där känslan att längta efter en plats. Den känns verkligen. Jag längtar efter lugnet, efter friheten. Jag längtar efter den energin. Att gå ut 10 meter och sätta sig vid kanten bland gräs, blommor och stenar flera gånger varje kväll bara för att titta på vågorna. Ut och jogga på varma och stilla landsvägar varje morgon och avsluta med ett iskallt och uppfriskande dopp i havet. Åh jag längtar efter att gå ner och lägga mig på de solstekta stenarna och läsa, ta mig fram genom algerna för att hitta det bästa stället att gå i och bada, att göra ringar på vattenytan i misslyckade försök till att kasta macka. Jag längtar efter att äta middag utomhus i kvällssolen och sen avsluta med fika och te i köket medan man ser solen gå ner i havet, lika vackert varenda kväll. Åh vad jag förstår varför morfar älskade den ön, den platsen, den stugan, varför det var så viktigt för honom att komma dit en sista gång. Precis som varje sommar hittills i mitt liv kommer jag alltid vilja komma tillbaka.
Det, kära ni, är svårslaget.

 

 

Jag är så besviken på mänskligheten idag. Kan knappt glädjas över att Miljöpartiet sköt i höjden eller att F! kom in; alla rasistiska partier som nu får så jäkla mycket makt tar bort all den glädjen. Varför lär vi oss aldrig av våra misstag? Det här valresultatet är ett sånt stort steg bakåt och jag är helt ärligt rädd på riktigt. Vart fan kommer vi hamna? Ååååh. Men ja. Vi får helt enkelt kämpa extra hårt för en rättvis värld och aldrig vika ner oss. Aldrig att rasismen ska få vinna igen. Aldrig. 

Åååh jag är så jäkla less just nu. Less på att det i stort sett är mer regel än undantag att jag har ont i huvudet. Less på att jag får ont i knäna om jag inte tränat på ett tag. Less på att jag får ont i höften om jag inte har ilägg i skorna. Less på att mina axlar och nacke alltid är spända och stela. I'm sick of it.

Kunde inte fortsätta sova imorse pga min huvudvärk så gick upp och drack kaffe, trodde den skulle gå över då. NÄÄ så kul ska vi inte ha det!!! Istället fick jag bara fått ont i min ena skuldra också :):):) Nu har jag druckit massvis med vatten, tagit ipren, druckit varmt vatten med honung, ingefära och citron plus gjort massa avslappningsövningar. Nu får det fan räcka, måste kunna plugga god damn it. Oh, and did I mention? Min hals har varit svullen i över två veckor, isn't that hilarious det också??? MMM PUSS PÅ DET HÄR :)) #bitterli Men okej. Mina problem är inte så stora, jag kan gå, jag har fungerande hjärta, hjärna och blablabla. Det är bra. Men jag är lite arg ändå. Och det får man.

HALLÅJA. Nu skriver jag av två anledningar. Dels för att skjuta upp plugget (heheheh) och dels för att ni där hemma inte ska gå runt och tro jag fortfarande mår bajs. Idag har jag faktiskt lyckats hålla mig glad typ hela dan, GO ME! Och jag ska göra mitt aaaallra bästa för att stay that way! JAG ÄR SÅ HIMLA LURIG NUFÖRTIDEN (ja så pass lurig att det krävs att jag skriver med versaler), jag kan slå om huuur lätt som helst men det är ju inte så himla konstigt. Egentligen. Så jag är lite på min vakt MEN jag ska försöka vara kladeli heeela dan (trots att jag kommer sitta hela dan med en förjävlig uppgift men that's aight). WISH ME LUCK FOLKS! Kanske skjuter upp plugget lite mer sen hehehh.

Ibland är det lite svårare att vara 50 mil bort från alla. Typ som när man längtar hem, är sjuk men måste plugga, plugga, plugga. Då. Då är det lite mindre kul. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gjort den här terminen. Don't get me wrong, jag är sjukt glad över att jag flyttade hit och när jag är i skolan eller träffar mina kompisar trivs jag hur bra som helst men det är inte världens tempo här och när det går någon dag utan att jag träffar någon, då är det en helt ny ensamhet.

Jag har heller aldrig pratat så mycket med mig själv som jag gör här. Är så beroende av att prata med folk hemifrån men när det inte går, då måste jag ju prata med nån = mig. Schizoeli men hey, försöker bli min egen bästa vän här borta, nothing sad 'bout that. Hehhe. Har en del lite för personliga inlägg som fastnat i utkast, får se om det här tar sig längre. Vet inte riktigt varför jag skriver här, kanske är i behov av att få ut lite tankar till nån annan än mig haha. För just nu behöver jag få ut lite, just nu är det helt ärligt ganska jobbigt. Just nu längtar jag hem. Det blir verkligen en skillnad av hur man hanterar saker när man är omgiven av människor man älskar och när man är lite för långt bort.

Min helg låter bra; invigt jeansjackan för i år, strosat runt i solskenet på smågator vid Järntorget, kollat second hand, mysiga kristallaffärer och haft sällskap av Dilan i telefon, lagat god mat, ätit godis och tittat på serier. Fint eller hur? Hade det varit också om jag inte känt mig så himla ensam, bläää. Inte van vid det och jag veet, det är nyttigt och blablabla men inte särskilt kul att ha tre dagar som man spenderar helt ensam, ingen som kan umgås och 50 mil bort har alla vänner och familj jättekul utan mig. KUL. Skönt att folk hemifrån hör av sig trots att dom är upptagna iallafall, uppskattat!

Den här dagen har varit mycket bättre so far, bara en dag kvar av helgen jue yeey!!! Kollat på Vem vet mest, kört ett hårt träningspass här hemma och nu har jag precis tvättat håret i kallt vatten med hög musik♥ Resten av dagen ska bestå av städning, diskning, matlagning och plugg.