Paris. Behöver jag säga mer, egentligen? Troligtvis inte men jag vill prova att formulera mig, försöka få ner den här magiska veckan. Hur det har varit att bo med två av ens bästa vänner på ungefär 9 kvadratmeter, högst upp på 9:e våningen i en gammal, fin byggnad. Hur vi har kokat kaffe varje morgon, lånat varandras kläder tills vi knappt kan skilja dom åt och pratat om vad vi vill göra under dagen. Hur vi har strosat runt på alla charmiga gator, tittat upp på de fina byggnaderna där de franska balkongerna överöss med blommor och växter. Jag vill beskriva vilket lugn vi har haft, att vi verkligen inte haft några måsten utan bara har gjort det vi känner för och vi alla har känt för samma sak. Jag vill att ni ska se framför er de små stånden som sträcker sig längs med Seine, där gamla vykort och kartor från 20-talet blandas med vackra målningar. Jag vill att ni ska kunna höra alla samtal vi haft, hur vi har öppnat oss, frågat, planerat, velat veta, lyssnat. Men mest av allt vill jag nästan att ni ska uppleva känslorna, våra skratt när vi har varit för trötta, vår frihet, glädje och lyckorus. Känslan att dricka rödvin varje dag, äta ost, uteserveringar, mysa runt matbordet och äta pesto, pasta, fetaost och äpple och känslan av att gå arm i arm med sina finaste vänner och bara le. Men ja. Behöver jag ens säga det?