Likt en vidrig snorunge sitter jag i soffan; snorig, oduschad och med ett huvud till ovän.

Efter bara en dag utan någon social kontakt får jag spunkryck och känner mig som Robinson Crusoe.

Det har gått en dag i denna lägenhet och jag har ännu inte sett några tecken på intelligent liv. Det finns två katter som irrar omkring mig men då de krafsar på tomma väggar och tror att papper är mat upprepar jag; ännu inga tecken på intelligent liv. Jag har hittat en bok om en ung pojke vid namn Harry som jag inte kan slita mig ifrån, det är nästan som magi. Hade jag inte haft Harry hade jag nog blivit galen. En intressant sak hände förresten idag när jag i min rastlöshet tog mig ut på en promenad och hittade ett hus fullt med mat. I detta huset fanns det människor och jag märkte hur jag försökte skratta med när de drog skämt med varandra och kastade förstulna och längtande blickar medan jag packade min påse full med mat efter en lyckad jakt. Ack, denna längtan efter mänsklig kontakt. Den får mig nästan att rimma. Ute är det dimma. Nu stirrar katterna på mig, jag tror de är ute efter mat. Jag måste fort ge dom mat innan dom upptäcker att jag faktiskt är ätba...aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhh!!!


FÖRSTÅR NI HUR FUCKING UTTRÅKAD JAG ÄR ELLER? OCH I HUR STORT BEHOV JAG ÄR AV KONTAKT?! Och inte är jag frisk heller så blir väl en lika bra dag imorgon.