Ibland hatar jag att vakna. Ibland vill jag bara

fortsätta leva i den verklighet som finns i drömmen,

fortsätta leva i den underbara, vackra verkligheten..

Och jag har börjat förstå finheten med att snooza. Med

att få dröja sig kvar i sin dröm en liten stund till, om

än för bara fem minuter. En vägran att vakna liksom.

Och nej, ibland hatar jag att drömma. Jag hatar att drömma

något fantastiskt bara för att vakna upp och inse att den
verkligheten är mycket bättre än den riktiga. Och det tar
andan ur en, för hur fortsätter man med den vetskapen?