när tystnaden skräms

Jag har haft psyk-bryt, nära till tårar hela dan och nu har jag äntligen lyckats fått ut nästan allt, fått bryta ihop lite. Droppen blev när pappa behövde datorn och jag blev tvungen att sluta mitt dagbok-skrivande på den. Att något så litet kan utlösa något så stort? Hela helgen har jag haft den där känslan men jag har inte kunnat sätta fingret på den. Jag har haft den där frustrerade känslan och blivit ännu mer frustrerad över att jag inte vet just vad det är för slags känsla och vad den vill men efter mycket vainande till stackars Gabbi tror jag att jag vet. Äntligen. Jag är less på mitt liv. Det var väl inte så svårt? Haha nej men drama-queen, så är det inte riktigt.. Men jag är less för att jag känner att jag inte gör något som betyder, inte gör något meningsfullt eller speciellt, att jag bara går vidare, dag från dag, vecka till vecka. Därför har jag nu suttit och skrivit upp när jag mår som bäst, i vilket sällskap och i vilka sammanhang och sedan vad jag kan göra för att må så bra som möjligt. Töntigt men välbehövligt. Vad jag skrev upp tänker jag inte berätta här men jag kan säga så pass mycket att jag måste prova mer saker, utmana mig själv och yada yada. Jag menar btw inte att dom jag umgås med inte betyder någonting, så är det verkligen inte! Äh, svammel det blir nu. Om någon missuppfattar eller undrar så snälla fråga så ni inte går och tror massa konstigt, då kan jag förklara det riktiga konstiga bättre istället!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0