Vad jobbig och onödig jag är ibland förresten haha. När jag skulle gå till OK möter jag min storebrorsas kompis i slutet av gatan. Vi har ingen som helst kontakt så vi bara hälsar lite och känner hur stelheten byggs upp inför lite small talk. Han har ett brev i handen och går rakt fram, jag inser att han också är på väg mot OK. Utan att riktigt tänka efter svänger jag höger istället, låtsas att jag ska gå åt det hållet och vi vinkar hejdå lättat men lite nervöst. Jag hatar verkligen att kallprata med personer man knappt känner, men måste prata med för annars blir det otrevligt och pinsamt. Jag hatar att gå där och ba jaha... heehehe... jamen... men.... *stirrar nervöst omkring sig och utan ett ord tar upp mobilen och börjar smsa*. Jag blev tvungen att gå långsamt i min tunna jeansjacka och gå runt istället för rakt fram. När jag kommer på rätt spår igen ser jag honom gå där uppe, snart framme vid OK. Då kan jag ju verkligen inte möta honom när han är på väg ut därifrån, då blir det helt obvious att jag tog en omväg, alltså blir jag tvungen att ta ännu en omväg. Jag svänger in bland några höghus, går runt där, ställer mig uppe på en väg och förbereder sms som jag ska skicka iväg när jag väl fyllt på mobilen. Sedan känner jag att jo, nu kan jag nog gå.

En promenad som bara skulle ha tagit 10 minuter tog istället 20 minuter. Onödigt och jobbigt men vad gör man inte för att slippa ännu mer onödig- och jobbighet?