Imorse gav Russel mig ganska många vinkar om att han var sugen på de resterande chipsen, att han ville ta med sig dom eller äta upp dom på morgonen.
Varje gång han gjorde det skrattade jag lite och bytte samtalsämne, eller helt enkelt ignorerade och låtsades inte höra.

När han åkte sa han "Påminn mig om att köpa chips sen när jag ska hem?"

Det lyckades jag höra och sa "okaj!" fast i mitt huvud rörde egentligen sig tankar såsom "bara du låter bli mina chips din jäkel...." Nej, okej, inte riktigt så illa.

Men när han åkt och jag ätit frukost la jag mig äntligen i sängen, läste Om jag kunde drömma som jag längtat efter och åt de resterande chipsen.
Lovely

Så sorry Russel, men det var en silence kamp mellan två tjockisar och den tyngste had to win.
Simple as that.