Jag har ju helt glömt att berätta vad som hände i tisdags, strax innan vi skulle hämta kicki på arlanda!

Mitt perspektiv:
Jag och Henrik sitter i vardagsrummet, vi kollar på vänner och reklam-pausen har precis tagit slut. Jag ropar på Majan några gånger som jag alltid brukar göra, så att hon inte ska gå miste om Vänner. Som svar får jag rop och lite bankningar, vilket gör mig ganska fundersam, iallafall bankningarna. Jag går ut ur vardagsrummet och möter en lika förvirrad Majan som kommer ut ur sitt rum.

Sakta går det upp för mig vem som gör bankningarna och ropen och varför, och jag springer ner för trappan.....

Majans persektiv:
Hon och pappa är i Majans rum, då dom hör någon som ropar och bankar.

Deras första tanke är att det är jag som ropar eftersom Vänner börjar igen, och självsäkert och kaxigt ropar dom tillbaka "Vi vet!" och tycker jag överdriver lite med bankningarna.

Majan går ut ur sitt rum för att gå till vardagsrummet, ser mig i hallen och blir förvirrad; ropen och bankningarna kommer inte ifrån mig.

Hon ser en glödlampa tändas ovanför mitt huvud och mitt ansiktsuttryck visar på att jag fått en plötslig insikt.

Jag försvinner ner för trappan......

Mammas perspektiv:
Snart ska vi åka och hämta Kicki, hon ska bara gå på toa lite snabbt innan, sen ska hon fixa alla andra små-saker. När hon tvättat händerna och ska gå ut går inte låset upp hela vägen. Trots att hon försöker upprepade gånger blir det ingen förändring och hon inser att hon är fast.

Hon börjar ropa, men måste börja banka också för att överrösta våra skrik där uppe. Tillslut hör hon räddningen. Snabba steg i trappen, Anneli som ropar på henne och sen flera skratt som hon inte kan låta bli att stämma in i. Pappa skyndar sig och hämtar verktygslådan och tio minuter, ett dörrhandtag och lås borttaget senare är hon fri.
At last.