Ett telefonsamtal gjorde allt bra igen. Det telefonsamtalet. Efter ett dygn av helvete mår jag bra,
fast jag känner mig ganska knäpp, som om jag är på väg att återhämta mig från influensan eller nåt?

Iallafall så gjorde en timmes promenad med Elsa alltihop ännu bättre, jag har precis
kommit in och mina kinder sviiider, det blåser så sjukt otroligt megamycket och kallt!
Men I ain't sad 'bout that för på första gången på jag minns inte hur länge
ser jag fram emot morgondagen. Eller nja, inte just den, för då är det bara jobb
på schemat, men jag längtar efter vad som ska hända, även fast det bara är småsaker,
och det känns ganska så förjävla bra, att inte bara göra saker på automatik längre utan
att faktiskt göra och uppskatta sånt som gör mig glad. Pretty important peeps!

Och fan vad lame jag är haha.. Typ en novell om mina känslor, enjoy :)

En här-står-jag-och-posar-i-badrummet-bild passar in!