Jag har stirrat på skärmen ett bra tag nu och försökt formulera mig i huvudet
men det går inte, jag känner bara att jag inte har någon rätt att skriva det här,
men jag måste skriva av mig, måste få ut lite, kommer att sprängas annars.

Jag vet inte ens vem det är, ändå har det berört mig så mycket denna kväll.
Livet kan vara så sjukt orättvist och det är svårt att se det förrän det sker i ens
närhet på ett sätt som man nästan kan relatera sig lite till, men bara nästan.

Just nu lider jag med dom som lider och kan inte ens föreställa mig, vill inte.
Orättvist är vad det är och här sitter jag och känner mig chockad och ledsen
fastän jag inte har någon rätt till det för jag har det förjävla bra. Fyfan.