Jag har stirrat på skärmen ett bra tag nu och försökt formulera mig i huvudet
men det går inte, jag känner bara att jag inte har någon rätt att skriva det här,
men jag måste skriva av mig, måste få ut lite, kommer att sprängas annars.

Jag vet inte ens vem det är, ändå har det berört mig så mycket denna kväll.
Livet kan vara så sjukt orättvist och det är svårt att se det förrän det sker i ens
närhet på ett sätt som man nästan kan relatera sig lite till, men bara nästan.

Just nu lider jag med dom som lider och kan inte ens föreställa mig, vill inte.
Orättvist är vad det är och här sitter jag och känner mig chockad och ledsen
fastän jag inte har någon rätt till det för jag har det förjävla bra. Fyfan.

.....ooch jag mår skit igen. Fyfan vad less jag är på det här.

Jag känner hur jag sakta men säkert håller på att förvandlas till en gnällkärring, jag blir irriterad över massa småsaker, och det jobbiga är att jag inte kommer ihåg hur länge jag känt såhär, men jag gissar på att det bara är alla girlygirly-grejer som talar. Men seriöst, jag är less på att må piss i typ en vecka en gång i månaden, det drabbar ju alla omkring mig och nääää. Jag. Vill. Inte.!.!!!!!! Kanske mina p-piller som sabbar allt?? Jag har Cilest 28, någon som också haft/har dom? Men blev likadant med mina andra, Novletta (?) så venne, kanske inte kan skylla på det? Men morrrr, jag vill inte känna såhär, det suger hästballepungskitbajskorv. Orrrkaaarinnnte.

Typ såhär arg är jag plus lite mer. Lol.

Alla har gått och lagt sig här hemma (eller okej, bara mamma och pappa som är hemma, så dom har lagt sig. (och min storebror är hemma och fortfarande vaken, men han är inne i sitt rum så det märks inte av (fast han håller på att skicka tjockis-klipp till mig på youtube så lite märks det väl av...))) MEN! Anyhoe! Det är helt mörkt här och har varit det i en timme så trodde klockan skulle vara mitt i natten men den är bara 11! Jaha, vad hände, har inte gått någon tid alls ju???

Hatar när det känns som om jag är ensam vaken, sitter i sen jag var barn. Först när alla syskon lagt sig och man kände att man inte kunde somna, då började oron komma, sen när pappa släckte i hallen började man bli stressad och till sist när han släckte i köket blev det typ panik! Eller inte riktigt, men om jag inte somat efter nån timme gick jag och väckte mamma och pappa och sa att jag inte kunde somna. Pappa brukade säga "nej det kan du ju inte när du står här" (.... :P) men blev alltid bättre när dom följt med och "nattat" mig igen. Och jag vet inte vad jag vill få ut av det här, men fyi.

Med risk för att låta som en fjortis-bloggare, men visst var jag söt?? :D

Jag känner mig så himla tom, kan inte koncentrera mig på någonting.
Känns så himla skumt att jag inte vill vara här i Sverige, aldrig
riktigt känt så förut. Och det är på både gott och ont.

Vill glömma det underbara landet för att kunna återgå till min vardag här,
men samtidigt vill jag inte glömma pga rädslan för att jag ska glömma att
jag faktiskt vill åka tillbaka. Krångligt? Eh ja. På gott och ont, som sagt.

Att börja gråta någon minut innan är kanske inte så smart.

Att sedan samla sig och skylla på pollen, det är däremot smartare.

Mitt humör är så himla upp och ner, hatar den här tiden i månaden,

jäkla tjej-fasoner. Inte kan choklad bota heller för det gillar jag inte..

Usch. Idag är ingen bra dag. Idag är en dag då jag bara vill dra nåt gammalt över mig.

Vilket jag gjort också. Jag har slängt mig under täcket och bara blundat för allting

ett tag. Men tillslut tar luften slut och man måste titta fram igen.
Herregud vad det bländar då.

Jag vill inte svika. Men jag vill inte svika mig själv heller,

men det känns bara egoistiskt. Jag vill vara världens

godhjärtaste men idag känner jag mig bara ond.

Inte ond som i klass med Hitler, men ond som dom

där bitcharna i alla tjej-böcker och så vill jag inte vara.

Jag vill inte svika, men idag orkar jag helt enkelt inte..



Edit: Herregud vilken drama-queen jag är.
Ignorera mig, jag bara skriver av mig lite.

Ibland inser man hur sjukt bortskämd man är. Det är ingen vidare skön insikt, men en nödvändig sådan. Vad har jag för rätt att sitta här och klaga över absolut ingenting?

 Dom sa igår på Top model (nej, skratta inte, det var faktiskt bra) att en av tjejerna skapade orosmoln. Att hon förstörde för sig själv. Jag tror att jag är lite så. Jag funderar och analyserar på tok för mycket. Och när någonting litet händer, då tänker jag mig scenarion som gör det hela mycket värre, scenarion där jag får uppmärksamhet. I mitt huvud är jag en riktig attentionwhore. Jag måste sluta tänka så mycket, iallafall på helt onödiga grejer som bara gör saken värre. Det funkar liksom inte om jag ska fortsätta så.
Det håller inte. Fan...

Nu sitter jag här och klagar igen. Och analyserar mig själv. Just det jag inte skulle göra.

Det gick inte lättare att sova bara för att jag hade sällskap. Jag kunde inte sluta gråta igår natt. Det värsta är att jag inte vet varför jag grät heller. Jag hatar att inte kunna identifera känslorna, att inte kunna sätta fingret på vad det är som får mig att kippa efter luft. Jag vill veta varför, annars kan jag ju inte få det att bli bättre. Då blir det bara att ligga där och vänta på att tårarna ska ta slut eller tröttheten ta över. Nu blev det ett mellanting och tillslut somnade jag ifrån allt. Skönt. Om jag bara hade lyckats lämna ifrån känslorna också..

Usch, inatt var en jobbig natt. Jag var inte alls trött,
utan istället låg jag där och skrämde upp mig själv.
Grät gjorde jag också stundvis, bara för att jag
hatade känslan just då och det kändes som att
det skulle bli bättre av att gråta lite.
Och det hjälpte faktiskt.

Blev så trött att jag tillslut somnade. AWESOME! Typ..?
Tur att jag får sällskap inatt av Russel iallafall,
då spelar det ingen roll hur mycket jag skrämmer upp mig själv,
då är jag inte ensam.

Jag har precis spelat Bouncing balls på facebook och lyssnat på Simon Norrsveden. Det är helt stört hur mycket känslor som kan komma fram igen bara av något så litet som ett spel.

En stor del av sommaren ägnade jag åt att sitta uppe hela nätterna, prata på msn med Keela och spela bouncing balls samtidigt som jag lyssnade på musik. Och längtade. Och drömde. Efter min nuvarande pojkvän som befann sig i Filippinerna i 5 veckor. Det var nytt, spännande och sommar. Lära känna personer och vara på gränsen till nåt.
Exakt vad vet man inte, men det är något speciellt med det.

Nu är det inte nytt längre, men det är fortfarande spännande och snart är det sommar. Men alla dessa nätter. De var bra, trots att jag inte gjorde så mycket alls. Förutom att fortfarande sitta uppe när pappa gick till jobbet, vilket kanske inte var helt okej?

Jag saknar det lite nu när jag spelar. Samtidigt som det inte kunde vara bättre än vad det är nu. Det är helt perfekt och i sommar är det dags för sena nätter igen.
Ja, det är någonting magiskt med sommar-nätter.

Ikväll kollar jag igenom gamla bilder och har blivit kär i den här, ser ni
hur underbar bakgrunden är (förlåt Louise och Kim, även ni är underbara).
Ja, ikväll lyssnar jag på Melissa Horn och är nostalgisk. Ikväll faller jag fritt.

Helvete, jag hatar när jag drömmer sådär...

Jag har haft psyk-bryt, nära till tårar hela dan och nu har jag äntligen lyckats fått ut nästan allt, fått bryta ihop lite. Droppen blev när pappa behövde datorn och jag blev tvungen att sluta mitt dagbok-skrivande på den. Att något så litet kan utlösa något så stort? Hela helgen har jag haft den där känslan men jag har inte kunnat sätta fingret på den. Jag har haft den där frustrerade känslan och blivit ännu mer frustrerad över att jag inte vet just vad det är för slags känsla och vad den vill men efter mycket vainande till stackars Gabbi tror jag att jag vet. Äntligen. Jag är less på mitt liv. Det var väl inte så svårt? Haha nej men drama-queen, så är det inte riktigt.. Men jag är less för att jag känner att jag inte gör något som betyder, inte gör något meningsfullt eller speciellt, att jag bara går vidare, dag från dag, vecka till vecka. Därför har jag nu suttit och skrivit upp när jag mår som bäst, i vilket sällskap och i vilka sammanhang och sedan vad jag kan göra för att må så bra som möjligt. Töntigt men välbehövligt. Vad jag skrev upp tänker jag inte berätta här men jag kan säga så pass mycket att jag måste prova mer saker, utmana mig själv och yada yada. Jag menar btw inte att dom jag umgås med inte betyder någonting, så är det verkligen inte! Äh, svammel det blir nu. Om någon missuppfattar eller undrar så snälla fråga så ni inte går och tror massa konstigt, då kan jag förklara det riktiga konstiga bättre istället!

Idag ville jag bryta ihop. Jag ville få känna någonting igen.
Jag ville ha bort (bort!!) tomhet och bort rastlösheten som fastnat
överallt. Jag ville ha bort det ur mitt hår, från mina ben och ur
mitt hjärta. Jag behövde ha något verkligt istället. Jag behövde
gråta iväg alla tomma och meningslösa känslor som bara tar upp
massa onödig plats och lämnar ingen kvar. Men ingenting kom.
Bara mer tomhet. Nej. Idag ville jag få känna någonting igen.
Idag ville jag bryta ihop.

Ibland hatar jag att vakna. Ibland vill jag bara

fortsätta leva i den verklighet som finns i drömmen,

fortsätta leva i den underbara, vackra verkligheten..

Och jag har börjat förstå finheten med att snooza. Med

att få dröja sig kvar i sin dröm en liten stund till, om

än för bara fem minuter. En vägran att vakna liksom.

Och nej, ibland hatar jag att drömma. Jag hatar att drömma

något fantastiskt bara för att vakna upp och inse att den
verkligheten är mycket bättre än den riktiga. Och det tar
andan ur en, för hur fortsätter man med den vetskapen?

Share your story, even when it hurts.
Det är väl lite det som min nya kategori går ut på.

Där kommer jag lägga upp texter med känslor. Känslor som inte längre får plats i huvudet, som behöver komma ut på pappret. Eller ja, som måste skrivas på ett tangentbord i det här fallet men det funkar lika bra! Det är iallafall känslor som en gång betydit någonting, känslor som finns nu eller känslor som aldrig funnits men som ändå behöver komma ut. Texter om det mesta helt enkelt, men mest om kärlek. Såklart.

Ibland kanske jag lägger upp texter som jag inte ens har skrivit,
texter jag tycker är fina och värda att uppmärksammas,
men isåfall kommer jag alltid att berätta det.
For your information.