it's just one of those
tragic love-stories

and you find yourself
struggling
to move forward
struggling
to move anywhere at all

and you keep wondering where you will find
the motivation, the will, to live your life

knowing that you'll never be
complete again,
knowing that you never will
stop missing him


and how do you escape from the pain
when it's inside every inch of you,
overwhelmingly,
continuously
stealing your breath

it should have been your year,
your world,
your love,
your life
that made it through it all

you we're gonna make it together




...but you didn't even make it to 18...

Ett telefonsamtal gjorde allt bra igen. Det telefonsamtalet. Efter ett dygn av helvete mår jag bra,
fast jag känner mig ganska knäpp, som om jag är på väg att återhämta mig från influensan eller nåt?

Iallafall så gjorde en timmes promenad med Elsa alltihop ännu bättre, jag har precis
kommit in och mina kinder sviiider, det blåser så sjukt otroligt megamycket och kallt!
Men I ain't sad 'bout that för på första gången på jag minns inte hur länge
ser jag fram emot morgondagen. Eller nja, inte just den, för då är det bara jobb
på schemat, men jag längtar efter vad som ska hända, även fast det bara är småsaker,
och det känns ganska så förjävla bra, att inte bara göra saker på automatik längre utan
att faktiskt göra och uppskatta sånt som gör mig glad. Pretty important peeps!

Och fan vad lame jag är haha.. Typ en novell om mina känslor, enjoy :)

En här-står-jag-och-posar-i-badrummet-bild passar in!

Idag känner jag mig jag mig nollställd, uttömd på känslor.
Lika bra det, mådde så in i helvetes dåligt igår, med all rätt. Kände för mycket.
Men nu har jag ingen jävla aning hur jag ska göra och det suger hästballepungäckel.
Jag vet vad som känns rätt nu, men hur vet jag att det känns rätt om en månad?

Imorse insåg jag att lycka kan vara att dra på sig mormors gamla mysiga stickade tröja på morgonen♥
Och att sen dra på sig täckbyxor på jobbet och sätta sig i snön, bara för att man kan, bara för att det är vinter.
Eller att sätta sig inomhus med bästa kompisar och ta igen allt som hänt och bara ta det lugnt och skratta.

"Det finns två sätt att leva.
Det ena är som om
ingenting vore ett mirakel.
Det andra är som om
allting vore ett mirakel"
Albert Einstein

Och så vill jag leva från och med nu.

weheartit

Näe, har vaknat med jättedåligt humör nu de senaste två dagarna,
tror det är för att jag också vill ha lov. Och för att jag vill göra något
vettigt men vet inte vad. Jag vill påverka och beröra folk, inte bara
sitta här och göra nada.... Sucks. Jaja, jobbardags nu, TTYL!

Bild från weheartit

Det är svårt att sluta gråta när man ser hur äckligt orättvist livet kan vara mot
vissa och jag känner mig som en liten skitunge som inte kan ta vara på det jag
har, som har sett hur många som helst bevis på hur skört livet kan vara men
som ändå inte kan ta in det, vill inte ta in det, för vad blir det då för mening?

Med Norah Jones i öronen blir allt vackert. Då tänker jag inte på de svarta molnen
på himlen, istället förundras jag över hur ljus en mörkblå himmel kan vara, precis där
bakom alla moln. Hur vackert penslad den ligger utbredd över oss som ett lugnande tak.

Träden som nu en septemberkväll blir svarta, de ser inte längre läskiga ut, jag tänker inte
på de där mörka, ihåliga träden i gamla sagor om häxor och troll, utan när jag ser de mörka
konturerna mot himlen tänker jag tinnar, torn och slott, så mäktiga ser de ut att vara.

Med Norah Jones lugnande röst i huvudet tittar jag inte bakom mig varannan meter beredd
på att se en galen yxmördare, utan jag tar mig tid att titta på löven som alla har olika färger,
löven som får träden att se ut som stora brasor. Jag lägger märke till hur halvmånen får den
blöta asfalten att glittra och hur gatlyktorna speglas i vattenpölarna och lyser upp ännu mer.

Trots att jag har tränat i en timme, jobbat hela dan och inte ätit någon middag ännu tar jag
i extra mycket med benen, trampar med cykeln, siktar in mig - drar upp knäna och fötterna och
låter gatlyktans dublett försvinna under mig när jag åker igenom den djupa och långa vattenpölen.

Bara för att jag kan. Bara för att jag vill njuta av småsakerna. Bara för att det är höst.

Sunrise - Norah Jones