Ibland är det lite svårare att vara 50 mil bort från alla. Typ som när man längtar hem, är sjuk men måste plugga, plugga, plugga. Då. Då är det lite mindre kul. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gjort den här terminen. Don't get me wrong, jag är sjukt glad över att jag flyttade hit och när jag är i skolan eller träffar mina kompisar trivs jag hur bra som helst men det är inte världens tempo här och när det går någon dag utan att jag träffar någon, då är det en helt ny ensamhet.

Jag har heller aldrig pratat så mycket med mig själv som jag gör här. Är så beroende av att prata med folk hemifrån men när det inte går, då måste jag ju prata med nån = mig. Schizoeli men hey, försöker bli min egen bästa vän här borta, nothing sad 'bout that. Hehhe. Har en del lite för personliga inlägg som fastnat i utkast, får se om det här tar sig längre. Vet inte riktigt varför jag skriver här, kanske är i behov av att få ut lite tankar till nån annan än mig haha. För just nu behöver jag få ut lite, just nu är det helt ärligt ganska jobbigt. Just nu längtar jag hem. Det blir verkligen en skillnad av hur man hanterar saker när man är omgiven av människor man älskar och när man är lite för långt bort.