Hörlurarna i, musiken på, bilen avverkar fort vägen och det är alldeles mörkt ute,
bortsett från strålkastarna på enskilda mötande bilar. Känslan är så avslappnande och tankarna kan ströva iväg till precis vad som helst; man får verkligen tid till att tänka.
747 spelas och jag inser att vilken sekund som helst kan bilen sladda till, ett djur kan springa över vägen eller en rattfull bilist åka i fel fil. Tanken på att förlora någon ur min familj är värre än tanken på att mitt egna liv när som helst kan vara slut. Det är inte bara jag som kan få såna här panik-känslor?
Om jag kunde dö istället för någon ur min familj skulle jag göra det. Utan att tveka.



Nu ska jag kolla på Vänner och sen åka och hämta Kicki(!!!).
Förhoppningsvis kommer liknande tankar inte att störa mig ikväll.